(Canis lupus)

Vargen kom invandrande till Sverige söderifrån när isen lättade efter den senaste istiden, med början för ungefär 12 000 år sedan, vilket även är tidpunkten då människor som vandrade norrut återigen bosatte sig i vad som idag är de skandinaviska länderna. Den har funnits i alla svenska landskap, utom på Öland och Gotland. Detta blir tydligt om man läser gamla landskapslagar, som innehåller åtgärder mot varg.

Vargen har nämligen setts, och ses fortfarande, som ett av de största hoten mot människans existens. Ingenting annat har enligt forskningen påverkat vargens utbredning, och antalet vargar som finns i Sverige, mer än människors åtgärder mot den. I gamla lagar, från 1300- och 1400-talet, åläggs svenskarna att bygga fällor för vargar, och även att äga vapen för att kunna döda vargar. Ännu på 1800-talet var vargen dock talrik ända ned i Skåne, men under den senare halvan av det århundradet minskade antalet kraftigt, till följd av jakt, förgiftning och sjukdomar. Vargen blev fridlyst i Sverige 1966, och då fanns det ungefär tio djur i landet. Sedan dess har antalet ökat till mellan 289 och 325 individer, i en stam som rör sig mellan Sverige och Norge.

Inavel är största hotet

Internationellt sett är vargen inte att betrakta som hotad. I Skandinavien ser det dock mindre ljust ut. I Sverige är den starkt hotad, och därmed rödlistad. Förutom att antalet vargar inte är särskilt stort så är de som finns dessutom inavlade, då det härstammar från fem individer som invandrade österifrån vid 1980-talets början. Riksdagen har satt som mål att det ska finnas ungefär 200 vargar i Sverige, men enligt forskare bör en population som klarar av att överleva på lång sikt, då den är isolerad från vargarna på kontinenten, omfatta åtminstone 1500 djur. Det förekommer en viss kontakt mellan vargarna i Sverige/Norge och de i Finland/Ryssland, men inaveln förblir det största hotet mot de svenska vargarna.